MadeByDina

Jag måste inse att jag för tillfället är ensam och att jag inte kommer runt. Jag måste inse att allt handla rom att kunna vara med sina egna tankar men samtidigt överleva. Jag måste inse att han inte kan stötta mig och att jag måste hitta mina starka sidor för att klara av den här perioden själv. Jag måste stå på mina egna två ben och klura ut. Men sanningen är den att jag är trött på att klura. Så jag har nästan bestämt mig för att sluta klura, och bara leva. Men bara nästan. Jag vet att jag har svårt för det där med kontroll men varför kan jag inte bara lägga fokuset på mina starka sidor? Varför ser jag bara det negativa. Varför kan jag inte överleva själv.

Jag är gift men det känns som om jag lever själv i mitt äktenskap och säger jag något, kommer någon att bli sur och arg och ledsen. Det sistnämnda knappast. Jag önskar att jag kunde vara mig själv och vara ärlig mot själv. Varför har jag slutat gråta när jag är ledsen? Varför har jag tapat bort mig själv? Vad hände med den tjejen som kunde stå på sina egna ben utan någon? jag kan lyckas om jag hade haft förtroendet. Men mitt förtroende har försvunnit på grund av alla slag och lekar som jag får tåla. Jag önskar att jag kunde säga stopp och vara mig själv. Allt jag vet att jag får ont i hjärtat när jag tänker på att vara mig själv. Man kaske ska acceptera det här nya jaget som inte har så mycket att säga. Som inte längre har några åsikter. Men samtidigt är jag rädd för att förlora. Jag är rädd för att förlora människan jag älskar. Jag har problem med förtroendet för andra. I princip alla, inklusive min egen man. Alla små taggar som finns börjar att göra ont, därför har jag inte varit helt ärlig här heller. Jag satt och undrade varför jag inte hade någt att skriva. Jo, för att jag låser allting djupt inom mig och jag samlar på allt. Och till slut kommer allting att explodera. Jag kan inte längre acceptera att jag ställer upp för andra men när jag behöver stöd så finns inte stödet där. Det är det som sårar att jag konstant hamnar långt ner på allas lista och jag är inte någons prioritering.
Jag vet att man inte ska gräva ner sig och tänka så här, men förlåt för at jag känner det. Det är lättare att skriva av sig helt enkelt. Det här är nog första gången på länge som jag är ärlig. Jag försöker sätta upp den där fina fasaden och säga att jag är lycklig, men när jag lägger mig så är jag inte det. Jag försöker ockuppera mig själv med idiotiska saker som egentligen inte har någon betydelse. De gör nytta för stunden men sen är jags jälv igen och inser det. Och det börjar göra ont. Jag vet inte längre var jag ska vända mig eller vad jag ska göra. Jag har länge hoppats på att allt ska försvinna och att allt ska bli bra, men det blir inte bättre.

Jag är inte van att känna mig så här ignorerad och oälskad som jag gör. Jag känner mig trampad på som om jag vore en dörrmatta. Jag minns inte längre hur det känns att älska eller vad kärlek är. Jag kanske bara skriver detta för stunden men jag måste erkänna. Älskad, det är det sista jag känner mig för tillfället. Jag vet inte hur jag ska reparera alla skadorna och gå tillbaka och inte trampa över gränserna. Vad hände med mitt förtroende för mig själv och vad hände med mitt förtroende för honom? Jag kan inte längre lita på att han är där för mig, för det är han inte. han verkar inte kunna förstå hur jobbigt dte är och hur liten och oönskad jag känner mig. jag önskr att han slapp känna så här, för det är inte skönt. Ens huvud vill bara explodera.

Jag gjorde en tankekarta där jag skrve avd som var positivt och negativ. alla ämnen. Jag insåg det finns inte för många positiva saker med honom just nu. Det känns plastigt och fejkat. Jag vet inte vad osm hände med vår kärlek och min tro i kärlek. allt jag vet är att jag inte kan hålla inne med det längre. jag vill inte bli en del av statistiken men jag är osäker. kanske för att jag har varit ensam så här länge att jag har glömt hur det känns. jag vet inte om jag vill ha honom här längre. jag vet inte. det e allt jag vill säga. att jag inte vet.