Konfronation
Konfrontationer är något som jag hatar mer än livet. Som dom flesta så bråkar jag ofta med mina föräldrar. Nackdelen med mina är att vi inte har någon utväg från det senaste som har hänt. Dom kan inte acceptera mina val i livet, som jag inte kan acceptera att bli trampad på.
Jag önskar att de kunde ringa och fråga hur jag mår, vad jag gör istället för att bråka med mig. Jag önskar att det var annorlunda. Dagens samtal gjorde mig ledsen, upprörd och frustrerad. Men under hela samtalet var jag mållös.
Jag är 22 år. Jag kommer att klara mig genom livet på ett eller annat sätt. Jag önskar att de lät mig leva på mitt sätt, och sluta tvinga mig på deras sätt. Jag hatar att vara instängd i den här lådan som blir allt mindre och mindre. Det är så synd om alla andra, det är så tragiskt att alla andra mår så himla dåligt. Varför kan inte förstå vad jag går genom? Det är mitt liv det handlar om. Men nej, det är så synd om alla andra.
Det är jag som lider av stress vilket har lätt till enorma håravfall. Det är jag som är själv och instängd med mina tankar. Jag behöver en paus känner jag. Som jag skrev igår, så behöver jag lista ut mina styrkor.
Nej, jag gör inte alltid dom rätta valen och jag tar inte alltid dom bästa besluten. Men jag gör det som jag tycker är rätt. Det jag kan känna är att ingen förstår. Ingen kan sätta sig i min position.
Det är lätt att skylla på S. Jag försvarar inte hans misstag på något sätt, men jag låter inte honom styra mitt liv. Jag önskar att jag kunde förändra. Men när ska jag få modet att förändra?
Jag önskar att de kunde ringa och fråga hur jag mår, vad jag gör istället för att bråka med mig. Jag önskar att det var annorlunda. Dagens samtal gjorde mig ledsen, upprörd och frustrerad. Men under hela samtalet var jag mållös.
Jag är 22 år. Jag kommer att klara mig genom livet på ett eller annat sätt. Jag önskar att de lät mig leva på mitt sätt, och sluta tvinga mig på deras sätt. Jag hatar att vara instängd i den här lådan som blir allt mindre och mindre. Det är så synd om alla andra, det är så tragiskt att alla andra mår så himla dåligt. Varför kan inte förstå vad jag går genom? Det är mitt liv det handlar om. Men nej, det är så synd om alla andra.
Det är jag som lider av stress vilket har lätt till enorma håravfall. Det är jag som är själv och instängd med mina tankar. Jag behöver en paus känner jag. Som jag skrev igår, så behöver jag lista ut mina styrkor.
Nej, jag gör inte alltid dom rätta valen och jag tar inte alltid dom bästa besluten. Men jag gör det som jag tycker är rätt. Det jag kan känna är att ingen förstår. Ingen kan sätta sig i min position.
Det är lätt att skylla på S. Jag försvarar inte hans misstag på något sätt, men jag låter inte honom styra mitt liv. Jag önskar att jag kunde förändra. Men när ska jag få modet att förändra?
Kommentarer
Trackback
