Moj Dido
Idag är det 14 år sen min morfar gick bort. Det är 18 år sedan jag såg honom sist.
Krig ni vet.
Jag vet inte vad jag ska skriva riktigt. Det jag minns av honom är att han alltid var på min sida.
En gång..
Jag fick som vanligt utskällning av mamma. Morfar tog mig ut och så satt vi där på trappan. Han satt och rökte, jag satt och kollade på hur molnen rörde sig. Jag undrade hur och varför dom gjorde det. Jag undrade var dom tog vägen. Vilken form de hade. Jag undrade om människor försvinner som molnen gör. Redan då hade jag på känn att det var en av de sista gångerna jag skulle se min morfar och få vara med honom.
Min morfar var alkoholist. Men han var inte den jobbiga typen av alkoholist. Han hade alltid typ varit det, och det hade blivit en del av hans personlighet.
Jag minns att han gömde undan sina flaskor "u cumezu". Alla fick pengar till bajram av gammelmormor. Det spelade inte någon roll hur gammal du var, du fick pengar av henne. Men morfar fick ingenting. Han drack och det gillade inte hon. Hon torterade honom.
Hon bodde med honom och mormor. Hon brukade packa sina väskor och säga, nej, jag ska till min dotter! Så var han tvungen att ta henne dit med alla hennes väskor, för hon packade som om hon skulle flytta. Det gick två dagar, då ringer hon igen. Gammelmormor: "KOM OCH HÄMTA MIG!" Morfar hade inget val än att hämta henne.
Ibland kunde morfar bli riktigt full. Han fumlade in i trädgården och ramlade vid äppelträden precis utanför husdörren. Mormor och mamma och mostrarna hade inget annat val än att bära in honom. De bar in honom, och la honom på soffan.
Då öppnar han ögonen och säger: "Bas vam hvala sto ste me fino unjeli"... Det var hans grej. Som sagt, han var inte någon jobbig alkoholist, utan rolig. Han var sig själv trots att han drack. Det var nog därför jag har så god minnen av honom...
Men jag kommer aldrig glömma hans ansikte när han fick veta att hans son hade blivit en av de som hade fallit offer för kriget. Då blev han mänsklig.
I alla fall. Jag vill skänka det här inlägget till hans minne. Trots den korta tiden jag hade med dig, så finns du alltid i mitt hjärta.
Rahmetli Muharem Ajanovic.
Krig ni vet.
Jag vet inte vad jag ska skriva riktigt. Det jag minns av honom är att han alltid var på min sida.
En gång..
Jag fick som vanligt utskällning av mamma. Morfar tog mig ut och så satt vi där på trappan. Han satt och rökte, jag satt och kollade på hur molnen rörde sig. Jag undrade hur och varför dom gjorde det. Jag undrade var dom tog vägen. Vilken form de hade. Jag undrade om människor försvinner som molnen gör. Redan då hade jag på känn att det var en av de sista gångerna jag skulle se min morfar och få vara med honom.
Min morfar var alkoholist. Men han var inte den jobbiga typen av alkoholist. Han hade alltid typ varit det, och det hade blivit en del av hans personlighet.
Jag minns att han gömde undan sina flaskor "u cumezu". Alla fick pengar till bajram av gammelmormor. Det spelade inte någon roll hur gammal du var, du fick pengar av henne. Men morfar fick ingenting. Han drack och det gillade inte hon. Hon torterade honom.
Hon bodde med honom och mormor. Hon brukade packa sina väskor och säga, nej, jag ska till min dotter! Så var han tvungen att ta henne dit med alla hennes väskor, för hon packade som om hon skulle flytta. Det gick två dagar, då ringer hon igen. Gammelmormor: "KOM OCH HÄMTA MIG!" Morfar hade inget val än att hämta henne.
Ibland kunde morfar bli riktigt full. Han fumlade in i trädgården och ramlade vid äppelträden precis utanför husdörren. Mormor och mamma och mostrarna hade inget annat val än att bära in honom. De bar in honom, och la honom på soffan.
Då öppnar han ögonen och säger: "Bas vam hvala sto ste me fino unjeli"... Det var hans grej. Som sagt, han var inte någon jobbig alkoholist, utan rolig. Han var sig själv trots att han drack. Det var nog därför jag har så god minnen av honom...
Men jag kommer aldrig glömma hans ansikte när han fick veta att hans son hade blivit en av de som hade fallit offer för kriget. Då blev han mänsklig.
I alla fall. Jag vill skänka det här inlägget till hans minne. Trots den korta tiden jag hade med dig, så finns du alltid i mitt hjärta.
Rahmetli Muharem Ajanovic.
Kommentarer
Trackback
